400 HIF-supportrar i Göteborg en söndag mitt i sommaren, när Kärnan ordnar tågresa. Och i våras var vi knappt 200 i Kalmar en söndag, för att lyfta två exempel. Det är nog dags att vi alla inser något som vi kanske blundat lite för: vår aktiva supporterkultur har fått sig en större törn än vi velat erkänna.Vi befinner oss i ett nytt läge nu. Det gäller både oss och klubben som helhet. Och detta löser vi tyvärr inte med en rad fyndiga hashtags i sociala medier. Det vore naivt att tro.Orsaksanalys är alltid viktigt och i styrelsen pratar vi nästan varje dag om hur vi kan vända den negativa trenden. Och vi försöker komma fram till hur vi kunde hamna i den här situationen. Resultaten på plan kan vi inte påverka (nåja, lite) och vi kan inte heller tvinga fram ett engagemang som inte finns. Så frågan är vad vi kan göra?Orsakerna till att klubben och vi supportrar befinner oss i denna situation är många. Turbulens i klubbledningen, dåliga sportsliga resultat, spelartapp, uppskjuten ombyggnad, negativa skriverier i media och den där förbannade premiären, då precis allt gick käpprätt åt helvete. Där någonstans, runt den 30 mars 2014, raserades mycket av det vi kämpat för att bygga upp. Nu ligger vi på knä och försöker pussla ihop bitarna till vad som nyligen var en supporterkultur på frammarsch.Jag vill vara tydlig med en sak; jag klandrar ingen för att engagemanget sviktar. Jag förstår faktiskt det, någonstans. Vi lyfter ofta fram att supporterskap handlar om att ställa upp när det blåser hårda vindar, men vem har egentligen en skyldighet att ställa upp för en fotbollsförening? Nu kanske jag blir lite filosofisk, men det finns en gräns och supporterskap är inget som kan tas för givet. Det måste bottna i ett genuint engagemang. Det kan inte köpas för pengar och det kan inte framkallas på beställning. Inte ens med en riktigt bra hashtag.Vi har alla vänner som försvunnit ut i periferin. Vänner som för något år sedan aldrig skulle få för sig att missa en hemmamatch och som såg fram emot nästa bortaresa som ett barn ser fram emot julafton. Instinktivt vill vi skrika på dem, ifrågasätta hur fan de kan svika nu när de behövs som mest. Hur kan de kalla sig HIF:are? Jag tror inte det är rätt väg att gå. Vi måste övervinna vår frustration och leta efter förklaringar istället. Vi måste nog ha mer respekt och skapa oss en större förståelse för varför engagemanget fått sig en törn. Först då kan vi börja bygga upp pusslet som ligger utspritt på marken.Tålamod, ihärdighet och ödmjukhet. Tråkiga men viktiga ord, tror jag. Det här kan ta tid, men jag är övertygad om att vår supporterkultur vilar på en så pass stark grund att vi har vår ljusaste tid framför oss. 10 000 hemma mot Falkenberg i våras vittnar om att engagemanget finns där. Det gör också alla HIF-diskussioner som fyller mitt Facebook-och twitterflöde varje dag.Min avslutande uppmaning är inte till er vars engagemang av olika anledningar sviktar, den är till er som sliter ert hår av frustration och uppgivenhet över att de där 400 i Göteborg inte var det dubbla, som det borde varit. Kämpa vidare, ert engagemang är ovärderligt. Fortsätt prata om HIF, fortsätt fråga dina vänner om de inte ska med till Olympia eller på en bortamatch. Få dem att minnas alla positiva stunder de upplevt i samband med HIF. Guldfiranden, Europamatcher och andra framgångar. För jag är helt övertygad om att vi når dit igen.Vi har en tuff utmaning framför oss, men jag är ändå ganska lugn och optimistisk. Att 2014 inte blir som man tänkt på förhand förstår jag ju, men min horisont sträcker sig längre. Vi är många runt klubben som aldrig ger upp, som är så hopplöst, tragiskt engagerade att inte ens en konkurs hade fått oss att sluta besöka Olympia, i hopp om att allt var en mardröm.Det är vi tillsammans som ska sätta ihop pusslet. Och det kommer vi klara. Låt oss ha jävligt roligt medan vi gör det, för det hade jag i Göteborg i söndags, resultatet till trots.Vi ses på söndag!Martin NilssonOrdförande, Kärnan