Kommuniké gällande derbyt i Landskrona

Uttalande gällande biljettpriser till bortaderbyt mot Landskrona Bois.

Supporterklubben Kärnan har såklart sett och reagerat på Landskronas prissättning och framför allt skillnaden mellan hemma- och bortastå till höstens derby nere på Landskrona IP. Vi reagerar inte på priset i första hand, vi har full förståelse för att en förening behöver tjäna pengar när tillfälle ges och även om man verkligen kan diskutera dom olika arenornas standard så kostade en biljett på vår bortastå lika mycket under vårens derby.

Det vi reagerar på är att Landskrona medvetet har valt att sänka priset på sin hemmastå men höjt det på bortastå. Något som går emot de genom SFSU och godkända av SEF gemensamt framtagna minimikraven för bortasektioner i Sverige.
Under 5:e punkten ”Inpassering och biljetter” står det följande om biljettpriser. ”Biljettpriset på bortasektionen alltid ska vara detsamma som på motsvarande sektion för hemmalagets supportrar”

Kärnan har jobbat både direkt mot Landskrona Bois och med SFSU för att få Landskrona att korrigera priserna och vi hoppas att detta händer snarast.

Vi uppmanar ingen att köpa biljett på hemmastå men ser gärna att ni köper biljetter på övriga sektioner så att vi får en härlig rödblå inramning i Landskrona till höstens derby.

Reseberättelse

Galatasaray borta


Vi var i en annan tid, till viss del i en annan värld och tidvis i en annan världsdel den här novemberdagen 2007. UEFA-cupen hade förvisso redan döpts om till Europa League men i mångt och mycket har allt förändrats sedan dess. Att ens tänka sig att vi i praktiken ska säkra avancemang från Europa-leagues gruppspel borta mot Galatasaray är idag något av en utopi. Men det var det fan då också.

”Ni kan, for fucks sake, inte åka dit”

-Stuart Baxter

Inför resan försökte klubben, med tränaren Stuart Baxter i förarsätet, uppmana oss att inte åka. Vi hade dragit på oss lite rykte efter att några spelare från något obetydligt holländskt lag hade misstagits för något helt annat och samtidigt låg Galatasaray med en halvårslång tid bakom sig där de inte fått ta emot publik. Detta för att de förmodligen gjort något väldigt turkiskt, minns idag faktiskt inte vad men det var bara en dryg handfull år efter att kebabknivarna gått heta mot Leeds United. Man kunde nästan förstå argumentationen…

Fuck det, sa vi och bokade resor. Och vad glad man är för det idag. Att Turkiet är (var?) lite annorlunda än västra Europa var det inte svårt att luska ut. I Sultanahmet och i skuggan av Blå Moskén och Hagia Sofia satte vi upp vår hemvist. Det var basarer, sött te och kebab i större utsträckning än vi var vana vid och betydligt mindre av processad snabbmat och pubkultur. Men allt fanns. Vi passade på att uppleva så mycket vi kunde av det.

Personligen åkte jag över Bosporen till Asien. Jag hoppade med några polare av vid Fenerbahçes arena. De hade CL-match mot PSV kvällen innan vår match mot Galatasaray. Självklart skulle jag in. Jag tror faktiskt med facit i hand att jag hade lite tur. Mina polare kom inte in utan blev rånade i området. Området som då på ena sidan är en typ 5-filig motorväg där folk dubbelparkerade och andra sidan är trånga mörka gränder. Det skriker ”välkommen” för en snubbe som mig, även om jag kan förstå att en del inte känner så.

Nåja, väl inne efter att ha guidats av en polis med kulspruta så insåg jag att jag inte var så välkommen. Alla trodde ju att ag var holländare när jag inte sjöng med och hade kvar min blonda kalufs. De lite tuffare som bestämde sig för att konfrontera mig  i paus blev snabbt mina bästa vänner efter att jag hade visat biljetten till matchen dagen efter och vräkt ur mig ett ”fuck Galatasaray”.

Med matchdagen i antågande så kunde man ju tro det var lugnt, men jag hade fan rumskamrater som trillade in efter morgonbönen. Dessutom stiftades det återigen bekantskap med kulsprutebeklädd polis som ville in i rummet på morgonkvisten. Det var något om att någon inte hade betalt en taxi. Kanske lite överdrivet, men var ingen i vårt rum. Kanske onödigt av mig att dra igen dörren innan de kom in med, men jag kunde väl inte veta att vi var oskyldiga?

Med en usel natts sömn började uppladdningen inför matchen. Det var ju inte direkt några mängder HIF:are som klarat av resan till Istanbul, vilket såklart inte var konstigt när klubben uppmanade oss att stanna hemma samtidigt som det kostade en halv månadslön att flyga, men vi sammanstrålade så gott vi kunde. Gästvänligheten var grym hela uppladdningen och vi blev lovade fri bar av en flinande barägare som höll på Galatasaray. Helsingborg? Sverige? Kom igen, liksom.

Ali Sami Yen-stadion var en klassisk arena på många sätt. Ogästvänlig. Ruffig. Utan tak men med nån slags reklamplank runt hela skiten som ger en väldigt speciell akustik. Denna dagen prydd i hela ”welcome to hell”-kitet när Galas supportrar äntligen fick komma in igen efter månader av ofrivillig avgiftning.

Att vi skulle vinna var helt oväntat. Danne Andersson förvandlades till Ali Sami Yen-Danne efter bland annat en reflexmässig enhandsräddning som fortfarande nog inte ens han själv fattar hur den gick till. Henke Larsson plockar ner en boll i straffområdet och rullar in den kyligt. Razak Omotoyossi bufflar in en boll och Christoffer Andersson tråcklar på något sätt in en. Trots insläppt reducering i 91:e så var segern faktiskt aldrig i fara. 3-2 borta mot Galatasaray var ett faktum.

Efter matchen skulle vi fira. Omringade av 70 poliser kliver vi ut och möts givetvis upp av en mobb på hundratals turkar i ultraslan-halsdukar. Nu, kanske det turkiska ryktet skulle bli sanning? Icke. De applåderade oss och gratulerade oss till att ha vunnit och gjort resan. 30 Helsingborgare som inte hade förolämpat någon stod inte högst upp på kebabknivlistan denna vecka, med andra ord. Så tro inte på alla mardrömsscenarior folk målar upp!

Firandet av vinsten varade i några dagar. Vi hann bland annat med att besöka Besiktas för deras hemmamatch mot något spor-lag. De förlorade och stormade såklart planen för det, men det jag mest minns var hur våra biljetter till Galatasaray-matchen återigen öppnade dörrar och hur vi blev besjungna av hundratals Besiktas-supportrar.

Chalalalalala åååh Helsingborg

Matchen blev ett minne för livet, och än idag lever minnet kvar i att vi sjunger sången därifrån de flesta matcher. Så nu vet ni vad den symboliserar!

”Jens Byggmark”

Kärnan X LIMITERADE HIF STICKERS

Nytt samarbete mellan Kärnan och Limiterade HIF stickers!

Efter succén med det förra tröjsläpet har vi nu tagit fram en ny tröjdesign.

Denna gången är det ingen mindre än Rascal, måsen från hamnstaden, som pryder tröjan ihop med HIFs klubbmärke.

Precis som senast är det förbeställning som gäller och tröjan kommer bara tryckas i en begränsad upplaga. Gå därför in och lägg din beställning nu direkt så du inte riskerar att stå utan.

Pris: 249 kronor

Sista beställningsdag: 2 juli

Hjälp gärna Tifogruppen hålla den höga nivån dom gjort såhär långt denna säsongen genom att lägga till 50 kronor på ditt köp. Dessa pengar går direkt till vår tifofond.

Ordförande har ordet: Vem fan ska stoppa oss?

Seriepremiär.
Det är vad som väntar runt hörnet.

På måndag natt den 1/4 reser två bussar upp till Gävle från Olympias östra läktare, ca 100 personer, för att se HIF dra igång säsongen i Superettan. Själv åker jag upp på egen hand för att värma upp med släkten, och jag vet ett flertal andra som också tar sig till Gävle själva.
Att intresset runt HIF är stort är minst sagt en underdrift. Sällan har vi sett ett så stort intresse för ett lag i Sveriges andra division. Inte minst kan vi se ett enormt läktarengagemang i tifogruppen, som jobbar dag som natt för att få till grymma tifon på både hemma- och bortaläktare.
Förra året kom HIF på 8e plats i publikligan, slagna av lag som Malmö, AIK, Hammarby och Djurgården. Ser ni samma mönster som jag? Mer eller mindre topplag i Allsvenskan.
I Superettan 2023 hade vi överlägset störst publikantal, trots en miserabel säsong.

Visst viskar en röst i mitt öra att inte ha för stora förhoppningar, något som jag tror många med mig känner. Den andra rösten säger att det vänder nu, det är HIF, det är vi, vad ska stoppa oss?

I år har Kärnan satt som mål att slå både bortaresesnittet, samt ett medlemsrekord.
Förra året snittades ca 450 personer på bortaläktarna runtom Sverige, ett snitt som inte på något sätt är omöjligt att slå, med tanke på de hjältar som reser över både land och hav för att se HIF spela.
Vi tar dock med oss att det klart blivit svårare för våra medlemmar att ta sig till matcher pga SEFs schemaläggning av matcherna.

Av de 15 första matcherna spelar HIF 7 bortamatcher, varav 5 spelas på en vardag.
I styrelsen jobbar vi så gott vi kan för att möjliggöra resandet för våra medlemmar och för dem har vi redan släppt biljetter till de fyra första matcherna. I skrivande stund har vi ca 600 medlemmar, ett högre antal medlemmar än vi sett de senaste tre åren i Kärnan.
Det är tack vare er medlemmar som vi kunnat göra det möjligt att redan boka och bekräfta de fyra första resorna, där vi också garanterat att bussarna avgår. Ett medlemskap stöttar alltså HIF borta, även om du inte reser med själv!

Att sitta som ordförande i en medlemsägd förening är både skrämmande och lärorikt. Jag gör nu mitt tredje år som ordförande, mitt femte år som ledamot i Kärnan och den kunskap, lärovilja och engagemang som vi har idag var det längesen jag träffade på. Detta är något jag hoppas speglas i allt vi gör, och det är tack vare er medlemmar som det blir möjligt.

Det blåser nya vindar i Kärnan, det blåser nya vindar i HIF, och ja, vem fan ska stoppa oss?

Vi ses i Gävle på måndag!

Foto: Jenny Carlsson