Galatasaray borta
Vi var i en annan tid, till viss del i en annan värld och tidvis i en annan världsdel den här novemberdagen 2007. UEFA-cupen hade förvisso redan döpts om till Europa League men i mångt och mycket har allt förändrats sedan dess. Att ens tänka sig att vi i praktiken ska säkra avancemang från Europa-leagues gruppspel borta mot Galatasaray är idag något av en utopi. Men det var det fan då också.
”Ni kan, for fucks sake, inte åka dit”
-Stuart Baxter
Inför resan försökte klubben, med tränaren Stuart Baxter i förarsätet, uppmana oss att inte åka. Vi hade dragit på oss lite rykte efter att några spelare från något obetydligt holländskt lag hade misstagits för något helt annat och samtidigt låg Galatasaray med en halvårslång tid bakom sig där de inte fått ta emot publik. Detta för att de förmodligen gjort något väldigt turkiskt, minns idag faktiskt inte vad men det var bara en dryg handfull år efter att kebabknivarna gått heta mot Leeds United. Man kunde nästan förstå argumentationen…
Fuck det, sa vi och bokade resor. Och vad glad man är för det idag. Att Turkiet är (var?) lite annorlunda än västra Europa var det inte svårt att luska ut. I Sultanahmet och i skuggan av Blå Moskén och Hagia Sofia satte vi upp vår hemvist. Det var basarer, sött te och kebab i större utsträckning än vi var vana vid och betydligt mindre av processad snabbmat och pubkultur. Men allt fanns. Vi passade på att uppleva så mycket vi kunde av det.
Personligen åkte jag över Bosporen till Asien. Jag hoppade med några polare av vid Fenerbahçes arena. De hade CL-match mot PSV kvällen innan vår match mot Galatasaray. Självklart skulle jag in. Jag tror faktiskt med facit i hand att jag hade lite tur. Mina polare kom inte in utan blev rånade i området. Området som då på ena sidan är en typ 5-filig motorväg där folk dubbelparkerade och andra sidan är trånga mörka gränder. Det skriker ”välkommen” för en snubbe som mig, även om jag kan förstå att en del inte känner så.
Nåja, väl inne efter att ha guidats av en polis med kulspruta så insåg jag att jag inte var så välkommen. Alla trodde ju att ag var holländare när jag inte sjöng med och hade kvar min blonda kalufs. De lite tuffare som bestämde sig för att konfrontera mig i paus blev snabbt mina bästa vänner efter att jag hade visat biljetten till matchen dagen efter och vräkt ur mig ett ”fuck Galatasaray”.
Med matchdagen i antågande så kunde man ju tro det var lugnt, men jag hade fan rumskamrater som trillade in efter morgonbönen. Dessutom stiftades det återigen bekantskap med kulsprutebeklädd polis som ville in i rummet på morgonkvisten. Det var något om att någon inte hade betalt en taxi. Kanske lite överdrivet, men var ingen i vårt rum. Kanske onödigt av mig att dra igen dörren innan de kom in med, men jag kunde väl inte veta att vi var oskyldiga?
Med en usel natts sömn började uppladdningen inför matchen. Det var ju inte direkt några mängder HIF:are som klarat av resan till Istanbul, vilket såklart inte var konstigt när klubben uppmanade oss att stanna hemma samtidigt som det kostade en halv månadslön att flyga, men vi sammanstrålade så gott vi kunde. Gästvänligheten var grym hela uppladdningen och vi blev lovade fri bar av en flinande barägare som höll på Galatasaray. Helsingborg? Sverige? Kom igen, liksom.
Ali Sami Yen-stadion var en klassisk arena på många sätt. Ogästvänlig. Ruffig. Utan tak men med nån slags reklamplank runt hela skiten som ger en väldigt speciell akustik. Denna dagen prydd i hela ”welcome to hell”-kitet när Galas supportrar äntligen fick komma in igen efter månader av ofrivillig avgiftning.
Att vi skulle vinna var helt oväntat. Danne Andersson förvandlades till Ali Sami Yen-Danne efter bland annat en reflexmässig enhandsräddning som fortfarande nog inte ens han själv fattar hur den gick till. Henke Larsson plockar ner en boll i straffområdet och rullar in den kyligt. Razak Omotoyossi bufflar in en boll och Christoffer Andersson tråcklar på något sätt in en. Trots insläppt reducering i 91:e så var segern faktiskt aldrig i fara. 3-2 borta mot Galatasaray var ett faktum.
Efter matchen skulle vi fira. Omringade av 70 poliser kliver vi ut och möts givetvis upp av en mobb på hundratals turkar i ultraslan-halsdukar. Nu, kanske det turkiska ryktet skulle bli sanning? Icke. De applåderade oss och gratulerade oss till att ha vunnit och gjort resan. 30 Helsingborgare som inte hade förolämpat någon stod inte högst upp på kebabknivlistan denna vecka, med andra ord. Så tro inte på alla mardrömsscenarior folk målar upp!
Firandet av vinsten varade i några dagar. Vi hann bland annat med att besöka Besiktas för deras hemmamatch mot något spor-lag. De förlorade och stormade såklart planen för det, men det jag mest minns var hur våra biljetter till Galatasaray-matchen återigen öppnade dörrar och hur vi blev besjungna av hundratals Besiktas-supportrar.
Chalalalalala åååh Helsingborg
Matchen blev ett minne för livet, och än idag lever minnet kvar i att vi sjunger sången därifrån de flesta matcher. Så nu vet ni vad den symboliserar!
”Jens Byggmark”