Foto: BildbyrånNär domaren blåste av matchen mellan HIF och Kalmar i lördags var jag förbannad. Mest på hela situationen egentligen, att vi återigen hade förlorat en hemmamatch som vi borde ha vunnit. När spelarna med sänkta huvuden gick mot Södra så var reaktionerna olika. En del buade och gestikulerade, andra applåderade, vissa skrek på dem som buade och andra skrek på dem som applåderade. Själv stod jag mest tyst. Jag var helt tom i skallen.I sådana här lägen uppstår alltid diskussioner om vilket beteende som är rätt och vilket beteende som ska känneteckna en ”riktig supporter”. En del menar att en riktig supporter stöttar i alla lägen, oavsett hur det ser ut på planen, eftersom att spelarna troligen inte blir bättre av att höra att de är värdelösa sopor utan hjärta. Andra menar att man som supporter har all rätt i världen att visa missnöje när prestationerna inte är vad de borde.För mig är inte supporterskapets kärna så svart eller vit. Jag har all respekt för de supportrar som aldrig buar och alltid applåderar spelarnas insatser men jag har också full förståelse för att bägaren ibland rinner över hos andra. Vi ska inte glömma att många supportrar lägger tusentals och åter tusentals kronor på att stötta HIF runt om i Sverige och även om dessa visar missnöje med lagets insats en match innebär ju inte det att de sviker klubben. Jag har hellre supportrar som visar missnöje efter en sjätte hemmamatch utan seger än supportrar som applåderar lite tafatt och sen skiter i att gå på fler matcher.För om vi ska koka ner supporterskapet till någon form av kärna så är det för mig just det. Att man reser sig och kommer tillbaka, match efter match. 5 800 valde att stötta HIF i lördags och vi kan skylla på semestertider eller vad som helst, men ingen kan lura i mig att siffran inte hade varit betydligt högre om det varit en seriefinal.Just nu har vi inga marginalsupportrar, av skäl som inte behöver någon närmare förklaring. Utan det är vi, 6-7000 HIF:are som vägrar ge upp, som kommer att reda ut den här stormen tillsammans med truppen. Och för att klara det är det viktigt att vi står enade och har fullt fokus på uppgifterna framför oss. Min förhoppning är också att vi inte dömer varandra utifrån hur vi agerar i stridens hetta utan efter hur vi agerar när hettan har lagt sig. Kastar vi in handduken eller bokar vi resor till Göteborg på söndag? Klipper vi säsongskortet eller jagar vi med tre extra kompisar till nästa hemmamatch? Det är dessa handlingar som i mina ögon helt definierar vilka vi är och hur rakryggade vi kan stå i november.Jag är övertygad om att vi klarar det här. Spelet mot Kalmar såg långa stunder bra ut och statistiken speglar inte en match som vi förlorar med 0-1. Mot AIK borta var det domaren som fällde avgörandet. Jag vet att man brukar säga att marginaler på sin sida är något man förtjänar, men för att vända trenden är det nödvändigt att vi har fokus på de ljusglimtar som faktiskt finns. Jag tycker att nyförvärven ser spännande ut och jag är säker på att hösten kommer bjuda på fler rödblå poäng, även i matcher som vi på förhand räknar som oerhört tuffa. Kanske redan på söndag.Jag hoppas av hela mitt rödblå hjärta att alla HIF:are där ute ställer sig framför en spegel och frågar sig själva hur de vill se tillbaka på sin insats 2016. För tro mig, vi kommer tillbaka. Vi kommer att vinna SM-guld igen och vi kommer att fira fler triumfer i Europa. Jag vet inte när, det kanske dröjer länge, men när det händer tror jag att alla vill kunna titta in i den där spegeln och känna att de gav allt när det såg som mörkast ut.Framgång smakar så mycket bättre när man varit med och kämpat för den, och det är nu vi ska kämpa. För vår förening och för varandra./EB1907