Helsingborgs IF är ett lag och en förening under uppbyggnad. Om vi bara fokuserar på det sportsliga har Skånes Stolthet haft en försäsong där flertalet potentiella start- och nyckelspelare gått skadade och inte kunnat spela överhuvudtaget. Henrik Larsson har fått laborera och knåpa med startelvor istället för att svetsa samman sin trupp taktiskt. Något som märks på plan, där vissa bitar inte alltid sitter där de skall. Men ifall det kollektiva spelet fortfarande lämnar en del frågetecken går det inte att ifrågasätta den kollektiva kämparglöd spelarna visat upp. Det finns en påtaglig vilja att offra sig för varandra, för laget, att göra rätt för sig. Element många av oss i Sundets Pärla saknat en längre tid nu. Ett unisont krigarhjärta och en tro på det man håller på med, som Larsson upprepat i ett antal månaders tid. Denna offervilja, toppat med individuell skicklighet, är en stor anledning till den förhållandevis positiva starten vi ändå fått se resultatmässigt. En annan fundamental anledning är stödet vi på läktaren bjudit på. Samtidigt som det klagats över dåliga publiksiffror och numerärt undermåliga bortaföljen såhär i inledningen av säsongen har de som stått upp och sjungit för sitt HIF låtit högre och klarare än på länge.Slut upp bakom ditt lagAtt supportrarna är lagets tolfte man är en något utsliten klyscha, men den tycks ofta stämma. Med vårt högljudda stöd har spelarna lyft sig, sprungit lite mer och jobbat lite hårdare. För varandra och för sig. Allra tydligast blev det hemma mot IFK Norrköping, då växelsången ”Kom igen HIF” ekade över sundet så till den milda grad att Lalawélé Atakora rusade in 1-0. Det är på så vis det uppstår ett band mellan oss supportrar och spelarna på plan. Den ene parten behöver den andra för att nå framgång. Springer spelaren den extra kilometern sjunger supportern sin vers en extra gång och vice versa, trots att både ben och röst nästan brister. Ett faktum som inte går att komma ifrån.Frågan är så vad som skall komma först – resultatet på plan eller stödet från läktaren? Svaret är självklart. Främst måste helsingborgaren sluta upp bakom sitt lag, bakom de rödblå färgerna och klubbemblemet. I regn och i solsken, hemma på Olympia och bortom Skånes gränser. Så länge spelarna ger allt på plan och visar att man inte tänker vika ned sig oavsett motstånd så ska vi ge vi allt och lite till på läktaren. Oavsett om det handlar om att sjunga i varenda sång eller bara klappa med, oavsett om du står eller sitter, oavsett hur gammal du är.Banden knyts när det blåser snåltVi är nu inne i ett intensivt spelschema. Först och främst möter vi imorgon Gif Sundsvall. Nykomlingarna från Norrland har inlett sin allsvenska comeback piggt och kommer säkert komma med självförtroende till Olympia. Därför är det extra viktigt att Du dyker upp. Ta med dig vänner och familj. Fira Valborg på Olympia och heja, sjung och stötta Di Röe till tre poäng. En seger är precis vad vi skulle behöva inför söndagens Skånederby. En match som kunde få en helt egen spalt. För nu räcker det dock med att konstatera att HIF behöver oss, precis som vi behöver vårt HIF.Tillsist är det värt att komma ihåg att när det vänder på plan, och det gör det alltid, så kommer allt fler hitta tillbaka till Olympia och på bortaläktaren. Det är ingen konst och ett naturligt fenomen. Men fråga er själva; var ligger det roliga i det? Bandet mellan spelare och supporter som nämndes ovan knyts inte i medvind. Det knyts när det finns något att bevisa, ett hinder att övervinna och ta sig över. Något som för tillfället genomsyrar hela Helsingborg. Från staden, klubbens ledning, vår tränare, spelarna och inte minst vi supportrar. Vårt jobb är att tillsammans ge spelarna det lilla självförtroendet som behövs för att ta tre poäng, för att återigen citera vår manager. Tillsammans ska vi se till att HIF fortsätter vara en nagel i ögat på storstadsklubbarna och storstadstidningarna som skriver spaltmeter om tre-fyra lag. Tillsammans ska vi vända trenden. För vi är Helsingborgs IF och inget rubbar oss.Supporterklubben Kärnan